Nedräkning till Jorden runt

Helg-update...

Det absolut svåraste varje gång jag ska skriva här på bloggen är hur tusan jag ska inleda. Det är ju inte så svårt att lista ut att ännu en dag är till ända när jag slutligen tar mig tiden att sätta lite ord på pränt för den som vill veta hur jag har det här i Richmond, mycket bra om ni nu inte har listat ut det. Jag trivs som fisken i vattnet! I vilket fall som helst, dagen är återigen över, mina ben är återigen helt slut och mitt huvud snurrar av intryck, engelska och ny kunskap = dags att skriva lite i bloggen om varför det är på just det viset. Jag lovade en utförlig beskrivning av helgen vilken egentligen kan sammanfattas med ett ord, Basketmatch! Jag har såklart även hunnit med en hel del andra, rätt vardagliga påhitt vid det här laget som plugg (rätt mycket av den varan) häng i Shafers hall och promenad genom stan (Campus)
 
Helgens stora händelse var dock lördagens basketmatch i Siegel Center, den stora basketarenan här på Campus. Vi laddade upp rejält med ansiktsmålning och klädde oss i skolans heliga färger, guld (ja eller gult) och svart, innan vi begav oss mot sporthallen dit folk verkar vallfärda under matchdagar. Förra baketmatchen hade vi oturen att misså då de kära gamla utbytesstudenterna från förra terminen planerat in ett litet partay för oss nykomlingar på just den kvällen som ingen av oss ville säga nej till. Den gången fick vi bryta oss ur strömmen mot arenans ingång för att bege oss några kvarter bort för umgänge, fotbollsspel och nya bekantskaper i både amerikansk och internationell form. Lördagens match hade dock ingen av oss några planer på att missa utan vi tog plats i god tid före uppkast, cirka 1,5 timma, då vi hört att det skulle bli mycket folk på denna mycket viktiga match. Som vanligt chockades jag av alltings storlek. I Hörnet av vår läktare trängdes skolans musikkår som glatt och energiskt spelade och dansade med tubor, saxofåner och tromboner i högsta hugg, vilket såklart gav mig hemlängtan till min kära orkester Isterbandet. Kunde dock inte låta bli att jämför och sorry guys men vi behöver nog röra mer på instrumenten även om killarna med tubor längst fram såg rent ut sagt livsfarliga ut. Det gick snabbt å förstå varför brasset stod längst fram å de stackars flöjtisterna bak. De hade ju blivit ihjälslagna med en tuba om uppställningen liknat vår... Nästa chock bjöd publiken på när de båda lagen entrade planen, efter att vi under en timma facinerats av hur arenan fylldes med folk klädda i guldfärgade eller svarta VCU tröjor, viftandes med banderollen och flaggor samtidigt som skolans maskot, en bagge, dansade runt inne på planen tillsammans med danstrupp och hejarklacksledare i mängder och lagen värmde upp. När motståndarlaget sedan entrade planen vände hela publiken sig helt enkelt om och de möttes av en vägg av ryggar, våra egna VCU Rams möttes såklart av ett jubel som nästan lyfte taket. Under hela matchen gällde det sedan att vara på tårna och hålla koncentrationen på topp, inte för att följa med i spelet eller förstå reglerna i en sport jag tidigare aldrig sett, utan för att helt enkelt hänga med i publikens alla ramsor och procedurer. Kan ju ge exempel på några: varje gång det blir frikast för de våra ska händerna hållas i luften ovanför huvudet tills kastet gjorts, vid mål ropas en ramsa vid miss så suckas det rätt ljudligt; då motståndarlaget kommer över på vår sida skall man bua så ljudligt det bara går och om de j****** får frikast så gäller det för publiken bakom korgen att vifta med händerna och störa stackarn som ska skjuta så gott det bara går, självklart buas det även här!  
 
Jag erkänner, mitt största fokus denna första match var främst på stohejet runt omkring själva basketen och inte på spelet i sig. Kan därför inte helt bestämma om jag gillade sporten eller ej, att gå på basket däremot var oerhört skojigt! Tyvärr i så förlorade våra Rams med 61-69, enorm spänning i slutet, men det var tydligen ett svårt motståndarlag. Vi fick berättat för oss att de som slog ut Rams i sluspelet förra året blev slagna av just det här laget. Förlusten har inte skrämt bort oss eller dämpat vår entusiams dock utan vi planerar redan kommande lördags besök på arenan. Då är det dessutom avslutning på Homecoming och matchen har tillkännagivits som en Gold Out, vilket tydligen betyder att vi alla ska klä oss i guld för att verkligen visa vårt stöd för våra Rams! Vet inte riktigt va skillnaden är för tro mig stöd hade dem och de andra stackarna fick känna att de levde och höra att de sög (Vilket ju egentligen inte alls stämde) Man kommer snabbt in i skolstämmningen här så nu är jag helt klart ett VCU och Rams fan och jag kommer följa deras framfart även efter jag lämnar skolan. Pappa ska ju själklart ha en ny keps med VCU Dad och mamma får väl föräras med en kaffekopp med skriften VCU mom när jag återvänder till kära Sverige...  
 
 
Orkestern
nationalsången spelades såklart
 
 Over and out. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: