Ett äventyrligt nyår på Koh Rong
Inte för att Fredrik och jag är hårdhudade backpackers, inte än i alla fall... mer flashpackers har vi konstaterat. Vi tar inte det billigaste boendet men inte heller något direkt dyrt, lever på mer än snabbnudlar och öl och unnar oss det vi vill ha samtidigt som vi tänker igenom vad vi köper och försöker att hålla nere kostnaderna lite i alla fall.
Våra val av boenden, tillsammans med det faktum att vi reser som par, har hittills inneburit att vi mest umgåtts med varandra och inte träffat allt för mycket folk, eller vi träffar väl egentligen folk konstant men blir inte så att man pratar och umgås med dem allt för mycket! Detta faktum hade troligen fortsatt även under nyår om det inte varit för det äventyr vi bjöds på tillsammans med 9 andra personer på vår väg till och på Koh Rong!
Eftersom vi mest fokuserat på våra resmål och aktiviteter och och inte blickat allt för mycket framåt så bokade vi vårt nyårsboende först en dag före jul trots alla varningar vi läst om att boka i tid för just jul och nyår (jul bokade vi ju dock innan vi åkte, så vi lyckades till 50%). Urvalet på Koh Rong hade varit på kraftigt nergående sen vi började kolla (typ när vi åkte...) och när vi skulle boka fanns inte jättemycket valmöjligheter inom en rimlig budget. Vi tog tillslut beslut och bokade ett tält på en rätt avlägsen resort som kallades Love resort. Informationen om hur vi skulle ta oss dit var rätt bristfällig (finns få vägar på ön förstod vi dessutom) vilket innebar att jag återigen fick utmana mig själv och bara hoppas att saker och ting skulle lösa sig på vägen.
Vi nådde Sihanoukville två dagar före nyår (några dagar försenade pga sjukdom, vi stannade i Phnom Penh i 4 dagar men såg typ nada) efter drygt 6 h i max 50km/h, bodde på ett ganska sunkigt hostel (som dock var ett av resans hittills dyraste) och försökte lista ut hur vi skulle komma till vår resort på ön Koh Rong. Vi hade mindre framgång i våra Google-sökningar, sköt därför på problemet och bokade färjan samma dag som vi skulle åka. Tjejen på den tredje resebyrån vi pratade med meddelade då oväntat att färjan nu faktiskt skulle köra oss hela vägen fram (vi pratade med 2 st dagen innan som inte kunde ge oss speciellt mycket info, varken om öns storlek eller eventuella taxibilar/båtar). Glada och övertygade om en lösning på vårt dilemma åt vi frukost och vandrade runt i Sihanoukville tills dess att färjan skulle gå 13.30 och i enlighet med sydostasiatiskt manér kom vi iväg ca kl 14.30 efter att ha trotsat ett extremt kaos på piren (värsta hittills).
När vi skulle gå ombord fick vi så veta att vågorna var för höga denna dag för att köra hela vägen till vår resort. Vi skulle kliva av på stopp två och få transfer därifrån. Vi var inte ensamma om att delges detta besked och den stackars killen i hamnen i Long set beach såg mer än lovligt stressad ut när vi alla kom frammarscherandes, ingen tycktes ha informerat honom om hans nya ansvar... han bad oss som skulle till Love resort vänta en timma medan han löste transport för de passagerare som skulle till närmare platser. En dryg timma senare var det dock vår tur, vi (11 pers) vallades ut till en båt som satte kurs runt ön under ledning av en ung tjej som pratade oavbrutet i telefon och nog var både stressad och sjösjuk.
Efter en dryg halvtimma stannade hon plötsligt båten med besked om att det nog var bättre att vi gick i land och fick en biltransport eftersom det med vågorna skulle ta 2,5 h att åka. Lätt förvånade undrade vi hur höga vågorna var och om det var farligt så var bil såklart bättre. Lagom till att vi alla var nöjda med denna utveckling förstod hon så att vår resort inte alls var den hon trott (på en annan ö) och ångrade sig. Nu skulle det ta en halvtimma... vi körde alltså vidare medan solen sjönk. När vi började närma oss fick dock några av killarna ombord dirigera kaptenen med hjälp av mobil-GPS och ljusen längre fram i mörkret som måste höra till resorten, personalen hade ingen aning om vart det låg...
Nästa problem då, det fanns ingen pir och det var långgrunt! Jag och Fredrik hade diskuterat detta eventuella faktum under resan med ett tyskt par men det var något som tydligen inte hade slagit båtpersonalen. Vanligtvis är folk här väldigt lugna och visar få känslor, det förvånade oss därför att på en dag få se ytterligare en så stressad person. Slutligen fick de syn på en träplattform i mörkret några hundra meter från stranden (kan ha varit vi där med faktiskt) och båten styrde ditåt. Eftersom det var så långgrund blev vi avslängda i en faslig fart. Tjejen hade dock inte fått tag i resorten innan hon stressade av oss så där stod vi elva, ensamma på en träplatta mitt i havet medan båten körde iväg utan att veta om någon faktiskt visste att vi var där. Vi skrattade rätt gott trots situationen eftersom vi ändå kände oss rätt lugna i vår lilla grupp. Två av killarna hoppade i vattnet och simmade in till land medan vi andra höll tummarna för att det skulle finnas en båt, skrattade åt vår galna resa och funderade på hur vi skulle göra om det faktiskt inte fanns någon båt...
Vi satt väl en 10-15 minuter under stjärnorna innan vi såg rörelse på stranden. Killarna var på väg tillbaka... i havskajak. Aj då, tänkte vi, vi får simma allihop och började packa vårt bagage så vattentätt som möjligt men poff så dök det faktiskt upp inte bara en utan två båtar (den ena var dock lite sen och vi hade redan klämt ihop oss på den första innan den kom ut). I kambodjansk anda tog det bara en stund och lite oordning... och killarna ville meddela att hjälp var på väg. När vi så stod där med en välkomstsaft i näven så frågade receptionisten om vi alla var en familj? Nu är vi det sa vi!
Love resort visade sig vara värt besväret, ett litet paradis (vi fundera på att skippa det när vi var i Phnom Penh eftersom vi egentligen varit längre än plannerat i Kambodja). Det var vårt mysigaste boende hittills med de hittills bästa madrasserna även om vi bara behövde kliva in i tältet med våra väskor innan där var fullt av sand. Vi firade in nyåret med vårt lilla gäng, 2 tyskar, 4 australiensare (fast de kom egentligen från Storbritannien) och en svensk mamma med två pojkar, spelade kort och pratade. Resorten hade ordnat med aktiviteter som av nån anledning bestod av att sjunga Ja må du leva till oss själva framför en tårta följt av dans i ring runt en liten eld och fyrverkeriet. För tidigt tänkte vi när de fyrade av dem kl 21, men de hade till 12-slaget också. Helt klart ett minnesvärt nyårsfirande! Under dagen var vi ute på en kajaktur men den mesta av tiden chillade vi.
Det var med lite vemod vi lämnade vår isolerade strand och påbörjade resan vidare (till grannön Koh Rong Samloem, där vi nu befinner oss). Var ganska utmanande det också men får bli en senare historia. Detsamma gäller fler bilder för nätverket här är alldeles för långsamt... Får väl se om man träffar på de andra under resans gång, tyskarna kommer vara i Laos ungefär samtidigt som vi och vi ska ju faktiskt till Melbourne...
Vårt nya boende är snäppet mindre privat, en tårtbit avgränsad med bambuväggar men ingen dörr i en stor rund hydda på stranden. Ön är mycket fin, sanden vit och vattnet klart och resorten erbjöd resans hittills bästa frukost samt en supersöt valp med mycket spring i benen (fanns även 6 valpar på förra stället så jag är i valpgos-himlen).
Over and out!
