Nedräkning till Jorden runt

Historia i Hue, kyligt i Hanoi, vackert i Halongbukten och chill i Vientiane, ja det var ett tag sen jag skrev...

Jaha nu har jag lyckats låta tiden gå utan att skriva igen, brukar vara min melodi när jag bloggar, men den här gången tänker jag skylla på att jag varit sjuk och inte orkat mer än att bara vara... trillade dit på bihåleinflammation, hög feber och hosta (jag som sällan blir sjuk i feber...) lagom till att vi nådde vårt boende i Vietnams gamla huvudstad Hue. Hann dock med att njuta av tågresan dit! Vi hade läst att det var den bästa sträckan längs med Reunification line, väl värd att åka och tog därför dagtåg från Da Nang. Vi blev inte besvikna, utsikten var verkligen fantastisk, skog, berg och hav, och resan på tre timmar var lagom lång. Sedan hann jag lagom fram till hotellet innan jag fick bädda ner mig i 2 dagar och kolla tv-serier på Netflix... 


På tåget till Hue

Fredrik såg dock en del av stan under sina promenader och baserat på det lilla jag såg så tror jag det hade kunnat bli en av mina favoriter i Vietnam (var inte överförtjust i allt kaos i ex. Hanoi och Ho Chi Minh). Vårt boende gjorde säkert sitt till, helt fantastiskt! Okey rummet i sig, framförallt sängen i vårt första rum, var inte toppen men de som ägde stället var underbara och hjälpsamma med allt! Dessutom hade de fantastisk frukost (man fick beställa vad man ville, och så mycket man ville från menyn) och strax intill låg en italiensk restaurang som faktiskt kunde göra italiensk mat... till och med jag fick alltså i mig en del föda vilket var bra.


Palatset i Hue

Efter två nätter var det dags att åka vidare... Vi hade bokat nattåg till Hanoi redan i Da Nang så det var bara att ta några alvedon och ge sig av trots att jag nog borde ha legat still i ett par dagar till. Vi fick behålla vårt rum till kl. 14.00 men efter det var vi tvungna att checka ut och  vi ägnade därefter eftermiddagen åt lugnt!! utforskande av det gamla palatsområdet (som Fredrik låtit bli att besöka i väntan på om jag skulle orka). 


Fiskdam, palatset i Hue. Köpte mat och gav till de små glupskisarna. De här var rätt små men fanns dammar med gigantiska firrar.

Hue var Vietnams gamla huvudstad, fram till 1945, och palatsområdet ska ha varit lite likt den förbjudna staden i Kina. Mycket blev förstört under kriget men det fanns ändå en del att se. Kl 21.30 begav vi oss från centrala Vietnam mot huvudstaden i norr. Mindre pratsamt resesällskap denna gång, två vietnameser som typ sov när vi gick på och klev av någon gång under natten, vilket dock innebar att vi fick privat kupé under förmiddagen. Den här gången hade vi en över och en underslaf dock så hade varit lugnt oavsett. Det är uppenbarligen stor skillnad mellan tågen i Vietnam. Det första vi åkte var gammalt och slitet, det här nytt och rent (men sängen var stenhård, inte tillräckligt nedlegad), priset var dock detsamma så det verkar vara lite lotteri vad man får. Ett faktum som gäller både tåg och buss i Sydostasien har vi noterat... 


Frukost på tåget, vi har lärt oss!

Kontrasten mellan norr och söder var enorm! Ho Chi Minh var en verklig storstad, lik många västerländska, men med sydostasiatisk kaos-trafik, Hanoi ett gitter av smågator och sneda, smala hus, bilar, mopeder, sopor, folk, butiker, matstånd, djur, och allt annat du kan tänka dig. Vi bodde i Old quarter visserligen och när man kom utanför den stadsdelen så var det ett något mindre myller men det var helt klart skillnad på städerna, vet inte om jag föredrar nån över den andra, båda var rätt tröttsamma efter ett tag. Även temperaturskillnaden var en kontrast vi inte räknat helt med (trots att jag läst att det var kyligare i norr). I Hanoi var det kallt, en av dagarna  låg temperaturen på cirka 13 grader och vi fick ta på oss alla varma kläder vi har med oss (Fredrik i alla fall som inte har mycket varmt med sig...)  


Finhotell i ett kallt Hanoi. Lite omständig personal men fin frukost-utsikt
Ho Chi Minhs mausoleum

Efter tre nätter på ett lite finare hotell i ett rätt kyligt Hanoi då vi bland annat hann med att se oss runt i gamla delen samt vandra förbi Ho Chi Minhs mausoleum (det var en stor grav för en man som, enligt vad jag läst, ville ha en mycket enkel begravning...) begav vi oss mot Halongbukten för en natts kryssning bland kalkstensöar. Även det var en lätt kylig tillställning, framförallt havskajaks-paddlandet, men landskapet var väldigt vackert och speciellt med massvis med öar som stack upp i havet. 


På tur i Halongbukten
Chill på "soldäck"

Vi var 24 personer ombord, maten var god och helt klart i överflöd och förutom att beundra utsikten besökte vi en flytande pärl-farm (eller ostron-farm kan man väl också säga) och en stor grotta med massvis av turister. Vi var ju inte direkt den enda båten där, Fredrik räknade till 40 st runt oss när vi ankrat för natten. Vi paddlade även, som sagt, havskajak (fint men ack så kallt! Även om jag trodde det skulle vara än värre). Det var en av de dyrare aktiviteterna vi tagit oss för på resan men helt klart värt det! 


(null)

(null)
(null)

Sista natten i Hanoi bodde vi på ett enklare (och kallare) men ändå helt okey boende. Klockan 05.30 begav vi oss mot flygplatsen och fortsatt resa till Laos huvudstad Vientiane (betydligt lugnare på Hanois gator vid den tiden. Det är då man ska ut och gå, om man inte som jag är väldigt morgontrött...). Resan gick utan större komplikationer, vi hittade billiga transferbussar i båda städerna så sådär lagom nöjda slapp vi alltså lägga pengar på taxi... i sann backpackeranda har vi undvikit det så långt det går!


Triumfbågen i Vientiane
(null)
Utsikt över stan

Redan efter någon timma i Vientiane visste vi båda att vi tyckte bättre om Laos än Vietnam (även om de väl hade kunnat organisera upp sin visumprocess något...). Ett lugnare tempo, mindre bilar (har hört kanske två stycken tuta och man slipper riskera livet när man kliver ut i gatan), det är en allmänt chill stad helt enkelt. Fanns inte jättemycket att göra men vi hann med att vandra runt större delen av centrum (staden är inte jättestor). Dag två tog vi en promenad till deras version av triumfbågen, den är några hundra år yngre än i Frankrike, tydligen byggd av cement skänkt av USA till en flygplats vilket har gett den smeknamnet "den vertikala landningsbanan", samt till en stor stupa i guld som staden är känd för (ett buddistiskt monument för bön och meditation). Vi var även på nattmarknaden en sväng båda dagarna, hängde i parken nere vid Mekongfloden och studerade ute-aerobicspassen som ägde rum lite här och där, rätt underhållande. 


Stupan i guld
Nått slags altare, har inte riktigt förstått det där med läsken men de gillar att ställa dit sånt...

Nu sitter vi då återigen på en skumpig sydostasiatisk buss på väg mot nya äventyr, denna gång i Vang Vieng. Som brukligt är med avgångstider i den här delen av världen så blev vi inte upphämtade på vårt hostel mellan 9 och 9.45 som angivits utan närmare tio och bussen som skulle köra kl. 10, kom iväg, förvånansvärt tidigt, kl 10.20, då var den full och körde... Resan ska enligt vissa källor ta 4 h, enligt vårt hostels info 3, vi räknar med 5 timmars skumpande så kan vi bara bli positivt överraskade! 


Nere vid floden i Vientiane

För att utvärdera vår vistelse i Vietnam såhär efter 2 veckor så är det nog tyvärr det land jag tyckt sämst om hittills i Sydostasien, det beror nog dock lite på oss själva och att vi, pga. vårt visumundantag (svenskar får besöka landet 15 dagar utan visum som annars kostar över 500 kr), var där lite för kort tid. Därav besökte vi mer eller mindre enbart större städer som vi kunde nå direkt med tåg. Maten kändes som en vekare variant av Thailands, men vi får väl erkänna att vi var lite dåliga på att smaka det riktigt lokala (har varit rätt trött på ris på sistone), med koriander i det mesta (både Fredrik och jag tycker det smakar diskvatten). Halongbukten var vistelsens höjdpunkt även om det även var helt okey i den centrala delen av landet (trots sjukdom). Under våra två veckor i landet har vi sett på en dokumentärserie i 13 delar om Vietnamkriget för att försöka förstå den delen av landets historia, som ju är rätt central. Jag tyckte dock att jag förutom på museet och vid tunnlarna i HCM såg få spår av den förödelse och hemskheter de varit med om. Det är ett fattigt land, medellönen låg tydligen på ca 2500 dollar/år, men på uppgång känns det som. Får väl se om man kommer tillbaka nån gång. 


(null)


Over and out! 


Nya äventyr i Vietnam

Då har vi (efter 2,5 vecka) lämnat Kambodja bakom oss och begett oss vidare till Vietnam. Om man ska utvärdera upplevelsen så var det ett trevligt land med väldigt mycket folk och ett gripande, tragisk förflutet som lyser igenom då och då men landet har ändå hämtat sig väldigt bra med tanke på allt. Det är svårt att ta in allt som hänt här och att det faktiskt inte är länge sedan. De platser som vi besökte var visserligen turistiga men på ett lite annat, ändå lugnare och mysigare, sätt än Thailand (inte allt såklart), människorna kändes mer genuint trevliga (de flesta i alla fall) men kaoset i trafik och organiserande var nog några snäpp värre än vi upplevt tidigare. Allt verkar dock oftast lösa sig... jag kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka dit igen! 


Stranden vid vårt boende på Koh Rong
Vårt nyårsboende
Mot nästa ö

De sista dagarna på ön Koh Rong Samloem var lugna men vi gav oss ut och utforskade två stränder på andra sidan ön. Jag vågade mig faktiskt på att trotsa både ormfobi och djungel vilket gick över all förväntan (nästan utan panik) och jag såg ingen orm. Det blev på gatan i Ho Chi Minh istället. Jag var lagom munter när en man stod där, poff mitt i folkmassan, med en stor boa över axlarna. I stan ska jag väl ändå vara säker, vi är ju inte i Australien än...


Upptäcktsfärd på Koh Rong Samloem

I fredags lämnade vi Kambodjas ö-värld tidigt, båten skulle gå kl. 07.00 så vi åkte såklart ungefär kl. 8... det var äkta svenskt ruskväder, snålblåst och pissregn, men i alla fall varmt. Vi landade i Phnom Penh efter en lätt skakande (men inte totalt galen och fruktansvärd) tur i minibuss. Det skulle enligt tidtabellen ta 4 h, vi fastnade i rusningstrafiken och fick uthärda 6-7...


Djungelvandring på Samloem

Efter ytterligare en kväll/natt i Phnom Penh (då vi nog såg mer av stan än under vårt förra besök...) begav vi oss så med buss mot Vietnam. Även det blev en spännande resa, eller inte själva resan egentligen men gränspassagen. Efter några timmar ombord började nämligen personalen samla in passen från folk. Vi hade läst om detta och, trots att det stod att det var lugnt, att det var så de gjorde och att det enbart kunde kosta oss några dollar för att de skötte "jobbet" vid gränsen, så ville vi inte lämna ifrån oss våra utan sköta gränsövergången själva (vilket folk också skrev gick lika så bra, till o med snabbare). 


Vårt boende på Samloem

Det borde fungera tyckte vi och nekade (eller egentligen ifrågasatte vi varför och de gick vidare). Allt gick bra fram tills det att bussen stannade en bit från gränsen för en 5-minuters rast, som blev 25, och en kvinna körde iväg med övriga pass för att fixa stämplar i förväg. Hon hade nämligen meddelar oss att om vi skulle fixa allt själva och blev klara efter det att alla hennes passagerares pass var klara så skulle de köra utan oss. Vi hade visserligen läst om även dessa hot men blev ändå tveksamma över hur fanken detta skulle gå nu då. Rejält nervösa stod vi där och Fredrik lyckades slutligen prata med chauffören som meddelade att han skulle hjälpa oss. Vi fick fixa våra utstämplar utan att lämna passen men sen var vi återigen i samma sits, de ville ha våra pass för att fixa nästa stämpel. Vid det laget orkade vi inte streta emot längre, gav ifrån oss dem och väntad under allt större irritation! 


På besök vid Chu Chi tunnlarna utanför Ho Chi Minh.

Det tog nämligen evigheter innan vi fick tillbaka passen igen och hade vi bara hållit fast vid vårt "Nej!" så hade vi nog tagit oss igenom och fått vår stämpel på halva tiden. Vi trodde dessutom att de skulle tvinga oss att betala för "assistansen" men vi slapp som tur var argumentera mot detta, ingick tydligen i bolagets "service"! Organisationen i sig var värdelös men vi slapp bli blåsta i alla fall så allt vårt googlande om bussbolag och dess pålitlighet gjorde nån nytta i alla fall. 


På upptäcktsfärd bland krigsminnen i Ho Chi Minh

Ho Chi Minh är ett organiserat totalkaos, i de delar vi besökte fanns fler mopeder än jag någonsin sett förr, dock inga tuk-tucks, och det var färre som åkte på trottoaren än i Phnom Penh (för det mesta i alla fall). Jag upplevde att det låg mindre sopor överallt (även om man då och då passerar ett berg eller en passage som luktar ruttet) och det fanns mycket att se. Efter två nätter och besök på både museum om och i tunnlar från Vietnamkriget var vi dock rätt mätta på kaoset och tog nattåget vidare till nästa. Det tog ca 19 h i en kupé tillsammans med en annan backpacker-tjej och en lokal kvinna som inte pratade ett ord engelska men som försökte bjuda oss på bröd. Tack vare en sömntablett, Harry Potter i öronen och lite mer vana än sist så sov jag ganska bra, Fredrik tyckte att det här tåget skakade mer men sov rätt bra han också. Väl framme i Da Nang och ej avskräckta bokade vi även vidare transport senare i veckan med nattåg (ville slippa båda överslafarna då med och då gäller det tydligen att ha lite framförhållning i alla fall). Då jag var fast besluten om att vi inte skulle bli blåsta av nån mer (på ett tag i alla fall), en lite för trevlig gatuförsäljare, försökte tvinga på oss två kokosnötter för samma pris som vi lägger på en måltid ungefär på väg till krigsmuseet (vi gick dock inte på det), och Fredrik tycker om att gå så promenerade vi 3-4 km till vårt hostel. Då vi även promenixade fel ett flertal gånger så blev det totala antalet steg lite 27 000 under gårdagen (1/3 eller nått med packning) men lederna tycks hålla stånd mot värk och tråkigheter. 


Innan kokosnötsfärsäljaren försökte blåsa oss var han riktigt trevlig. 😝
På tåget mot Da Nang
Dagens utflykt, världsarvsstaden Hoi An.

Over and out! 



Ett äventyrligt nyår på Koh Rong

För några år sedan var jag och en vän på en två veckor lång semestertripp i Thailand. Det var mitt första besök (och enda fram till nu) i Sydostasien. Jag var inte frälst, tyckte mest att det var hektiskt, kaotiskt och att alla försökte blåsa mig på pengar (hade precis varit i Brasilien vilket jag uppfattade som mycket trevligare och var väl lite restrött...) Han hävdade att vi backpackade,  jag höll inte riktigt med även om vi visserligen reste med ryggsäck. Nu efter en dryg månad på luffen håller jag fast vid den ståndpunkten men har ändrat min uppfattning om Sydostasien, det kan vara vackert, charmigt och underbart (men även kaotiskt och med många som försöker tjäna lite extra på din bekostnad). 


Inte för att Fredrik och jag är hårdhudade backpackers, inte än i alla fall... mer flashpackers har vi konstaterat. Vi tar inte det billigaste boendet men inte heller något direkt dyrt, lever på mer än snabbnudlar och öl och unnar oss det vi vill ha samtidigt som vi tänker igenom vad vi köper och försöker att hålla nere kostnaderna lite i alla fall. 


Våra val av boenden, tillsammans med det faktum att vi reser som par, har hittills inneburit att vi mest umgåtts med varandra och inte träffat allt för mycket folk, eller vi träffar väl egentligen folk konstant men blir inte så att man pratar och umgås med dem allt för mycket! Detta faktum hade troligen fortsatt även under nyår om det inte varit för det äventyr vi bjöds på tillsammans med 9 andra personer på vår väg till och på Koh Rong! 


Eftersom vi mest fokuserat på våra   resmål och aktiviteter och och inte blickat allt för mycket framåt så  bokade vi vårt nyårsboende först en dag före jul trots alla varningar vi läst om att boka i tid för just jul och nyår (jul bokade vi ju dock innan vi åkte, så vi lyckades till 50%). Urvalet på Koh Rong hade varit på kraftigt nergående sen vi började kolla (typ när vi åkte...) och när vi skulle boka fanns inte jättemycket valmöjligheter inom en rimlig budget. Vi tog tillslut beslut och bokade ett tält på en rätt avlägsen resort som kallades Love resort. Informationen om hur vi skulle ta oss dit var rätt  bristfällig (finns få vägar på ön förstod vi dessutom) vilket  innebar att jag återigen fick utmana mig själv och bara hoppas att saker och ting skulle lösa sig på vägen. 


Vi nådde Sihanoukville två dagar före nyår (några dagar försenade pga sjukdom, vi stannade i Phnom Penh i 4 dagar men såg typ nada) efter drygt 6 h i max 50km/h, bodde på ett ganska sunkigt hostel (som dock var ett av resans hittills dyraste) och försökte lista ut hur vi skulle komma till vår resort på ön Koh Rong. Vi hade mindre framgång i våra Google-sökningar, sköt därför på problemet och bokade färjan samma dag som vi skulle åka. Tjejen på den tredje resebyrån vi pratade med meddelade då oväntat att färjan nu faktiskt skulle köra oss hela vägen fram (vi pratade med 2 st dagen innan som inte kunde ge oss speciellt mycket info, varken om öns storlek eller eventuella taxibilar/båtar). Glada och övertygade om en lösning på vårt dilemma åt vi frukost och vandrade runt i Sihanoukville tills dess att färjan skulle gå 13.30 och i enlighet med sydostasiatiskt manér kom vi iväg ca kl 14.30 efter att ha trotsat ett extremt kaos på piren (värsta hittills). 


När vi skulle gå ombord fick vi så veta att vågorna var för höga denna dag för att köra hela vägen till vår resort. Vi skulle kliva av på stopp två och få transfer därifrån. Vi var inte ensamma om att delges detta besked och den stackars killen i hamnen i Long set beach såg mer än lovligt stressad ut när vi alla kom frammarscherandes, ingen tycktes ha informerat honom om hans nya ansvar... han bad oss som skulle till Love resort vänta en timma medan han löste transport för de passagerare som skulle till närmare platser. En dryg timma senare var det dock vår tur, vi (11 pers) vallades ut till en båt som satte kurs runt ön under ledning av en ung tjej som pratade oavbrutet i telefon och nog var både stressad och sjösjuk.


Efter en dryg halvtimma stannade hon plötsligt båten med besked om att det nog var bättre att vi gick i land och fick en biltransport eftersom det med vågorna skulle ta 2,5 h att åka. Lätt förvånade undrade vi hur höga vågorna var och om det var farligt så var bil såklart bättre. Lagom till att vi alla var nöjda med denna utveckling förstod hon så att vår resort inte alls var den hon trott (på en annan ö) och ångrade sig. Nu skulle det ta en halvtimma... vi körde alltså vidare medan solen sjönk. När vi började närma oss fick dock några av killarna ombord dirigera kaptenen med hjälp av mobil-GPS och ljusen längre fram i mörkret som måste höra till resorten, personalen hade ingen aning om vart det låg...


Nästa problem då, det fanns ingen pir och det var långgrunt! Jag och Fredrik hade diskuterat detta eventuella faktum under resan med ett tyskt par men det var något som tydligen inte hade slagit båtpersonalen. Vanligtvis är folk här väldigt lugna och visar få känslor, det förvånade oss därför att på en dag få se ytterligare en så stressad person. Slutligen fick de syn på en träplattform i mörkret några hundra meter från stranden (kan ha varit vi där med faktiskt) och båten styrde ditåt. Eftersom det var så långgrund blev vi avslängda i en faslig fart. Tjejen hade dock inte fått tag i resorten innan hon stressade av oss så där stod vi elva, ensamma på en träplatta mitt i havet medan båten körde iväg utan att veta om någon faktiskt visste att vi var där. Vi skrattade rätt gott trots situationen eftersom vi ändå kände oss rätt lugna i vår lilla grupp. Två av killarna hoppade i vattnet och simmade in till land medan vi andra höll tummarna för att det skulle finnas en båt, skrattade åt vår galna resa och funderade på hur vi skulle göra om det faktiskt inte fanns någon båt... 


Vi satt väl en 10-15 minuter under stjärnorna innan vi såg rörelse på stranden. Killarna var på väg tillbaka... i havskajak. Aj då, tänkte vi, vi får simma allihop och började packa vårt bagage så vattentätt som möjligt men poff så dök det faktiskt upp inte bara en utan två båtar (den ena var dock lite sen och vi hade redan klämt ihop oss på den första innan den kom ut). I kambodjansk anda tog det bara en stund och lite oordning... och killarna ville meddela att hjälp var på väg. När vi så stod där med en välkomstsaft i näven så frågade receptionisten om vi alla var en familj?  Nu är vi det sa vi! 


Love resort visade sig vara värt besväret, ett litet paradis (vi fundera på att skippa det när vi var i Phnom Penh eftersom vi egentligen varit längre än plannerat i Kambodja). Det var vårt mysigaste boende hittills med de hittills bästa madrasserna även om vi bara behövde kliva in i tältet med våra väskor innan där var fullt av sand. Vi firade in nyåret med vårt lilla gäng, 2 tyskar, 4 australiensare (fast de kom egentligen från Storbritannien) och en svensk mamma med två pojkar, spelade kort och pratade. Resorten hade ordnat med aktiviteter som av nån anledning bestod av att sjunga Ja må du leva till oss själva framför en tårta följt av dans i ring runt en liten eld och fyrverkeriet. För tidigt tänkte vi när de fyrade av dem kl 21, men de hade till 12-slaget också. Helt klart ett minnesvärt nyårsfirande! Under dagen var vi ute på en kajaktur men den mesta av tiden chillade vi. 


Det var med lite vemod vi lämnade vår isolerade strand och påbörjade resan vidare (till grannön Koh Rong Samloem, där vi nu befinner oss). Var ganska utmanande det också men får bli en senare historia. Detsamma gäller fler bilder för nätverket här är alldeles för långsamt... Får väl se om man träffar på de andra under resans gång, tyskarna kommer vara i Laos ungefär samtidigt som vi och vi ska ju faktiskt till Melbourne... 


Vårt nya boende är snäppet mindre privat, en tårtbit avgränsad med bambuväggar men ingen dörr i en stor rund hydda på stranden. Ön är mycket fin, sanden vit och vattnet klart och resorten erbjöd resans hittills bästa frukost samt en supersöt valp med mycket spring i benen (fanns även 6 valpar på förra stället så jag är i valpgos-himlen). 


Over and out! 


(null)

Det finns många hundar här. På Love resort hade de en sisådär 6 valpar (totalt 14 hundar fick vi höra). Vissa mer keliga än andra. Den här gosade ner sig hos oss på stranden efter 12-slaget. Jag ville knappt gå därifrån sen...

Valpen på vår nuvarande resort. Här gäller fullt ös medvetslös och sen totalkollaps!
Stranden utanför vårt nuvarande boende på Koh Rong Samloem första kvällen här.