Malapascua och Bantayan, tiden flyger förbi i Filippinerna!
Nu är det länge sedan jag skrev igen (varnar därav för långt inlägg) och vi har redan hunnit vara 2 veckor i Filippinerna. Tiden går fort när man har roligt säger man ju... fast skyller även på internet-kvaliteten i det här landet. Den är minst sagt nyckfull, såhär långt i alla fall, men man ska ju ändå inte hänga på nätet när man reser... lite småjobbigt är det dock när vi ska planera för olika saker, boka biljetter eller dylikt och mamma och pappa blir mindre bortskämda med FaceTime-samtal!
Vi flög alltså från Singapore direkt till Cebu, en av de större städerna i Filippinerna, där vi skulle sova en natt för att sedan ta oss vidare till någon av öarna runt omkring tänkte vi oss. Vilken hade vi inte bestämt, det var lite för mycket att göra i Singapore... Solen hann gå ner (det går fasligt fort när den väl börjar sjunka) innan vi, lite småhungriga, hade tagit oss in till centrum och dirigerat vår pratglade taxichaufför, som var "ny på jobbet", till vårt hotel. Lite spännande när de nyanlända turisterna ska visa rätt väg med hjälp av mobil-gps... Hotellet visade sig vara någon slags hälsoretreat, vi sov bra men frukosten var ingen direkt höjdare och vi fick oss en försmak av Filippinernas stora och mycket morgonpigga tuppbestånd.
Vi ratade även deras veganska meny på kvällen (inget fel på vegansk mat men det var inget där som lät så lockande) och hittade istället, när vi vandrat runt ett tag, ett snabbmatsställen alá Filippinerna där vi kalasade på yumburgare med spagetti och tomatketchupsås, intressanta menyer minst sagt, såhär i efterhand har jag funderat över om inte hälsomaten hade smakat bättre ändå...
Då vi, efter mycket om och men, beslutat oss för att först ta oss till ön Malapascua, känd för sin dykning bland rävhajar, blev det till att hoppa på en drygt 4 h lång bussresa till kust"staden" Maya dagen därpå, varifrån vi sedan åkte båt för att slutligen gå tvärs över ön, den är inte jättestor, typ 2-3 km lång, men det är så varmt! Den norra delen av Malapascua bjöd på öns finaste strand eller stränder egentligen, vi hann vandra runt typ hela kusten så vi tycker oss ha koll, som vårt hostel låg precis invid. Rummet var dock en bastu i storlek XS med snedtak och restaurangen som hörde till var väl inte den bästa. Det fanns dock bara 2 på den sidan ön så vi blev mer eller mindre stamkunder när vi inte orkade eller ville gå genom mörkret tillbaka. Det var dock snarare en regel än ett undantag att saker va slut, ena dagen mango, nästa is, så mangoshake var en sällsynt lyx. Med tanke på läget var det dock dumt att klaga... och det fanns, som Fredrik påpekat mopedtaxi om vi verkligen velat äta nått annat.
Det blev lite runtflyttande under vår tid på Malapascua (vi stannade 7 nätter, Fredrik gick dykkurs och vi har beslutat oss för färre stopp och mer tid på varje ställe i Filippinerna) då vi lämnat bokning av boende till sista stund, vi visste ju inte vart vi skulle och de flesta verkar dessutom inte ligga ute på nätet. Efter en natt flyttade vi till en tälthydda på Peter Pan-inspirerade Neverland en bit därifrån, sämre läge, värdelös!! säng men supermysig stämning och mycket hjälpsamma ägare! Vi hann sedan med ytterligare två boenden samt en utflykt till paradisön Kalanggaman island och en snorklingstur (tyvärr började det regna under båda... otur!) innan vi drog vidare till Bantayan.
Angående alla tuppar, tydligen använder man dem i tuppfäktning, hemskt!, därav mängden, du möter tuppar precis överallt i det här landet, och de är väldigt högljudda, speciellt på morgonkvisten när man sover som allra skönast och de ska överrösta grannen. Öronproppar är därav ett stort plus, det hjälper även mot överkonsumtion av kareoke (tycks vara alla asiaters favoritsyssla) och stora diskohögtalare. Vi kan inte låta bli att fascineras av att hur fattigt det än tycks vara så har var och varannan by högtalare som hörs på mycket!! lång väg!
Förutom tuppar (ja höns och kycklingar me såklart) så möter man en stor mängd kor och getter fastbundna i nån buske lite random, hundar, som är ute på promenad med sig själva eller har tagit vägen i besittning som sin alldeles egna säng, de flyttar sig inte en millimeter när man kommer och kör på vissa platser så det är bara att väja, samt många glada, vinkande barn! I byarna, på alla öar vi varit på, vill de väldigt gärna hälsa, fråga vad man heter, leka eller bara stirra lite på dig. Vi blev inbjudna att spela basket i en liten by vi körde igenom på Bantayan men då var vi trötta och på väg hemåt så vi tackade nej. På sina håll, främst i de mer turisttäta områdena har barnen nogsamt lärt sig frasen "give me money". Det framförs dock under väldigt mycket blygt fnissande tillsammans med kompisarna, du kan riktigt höra hur de måste ha kivats innan en av dem vågade kläcka ur sig frågan, vilket gör det rätt oskyldigt och mindre beklämmande än de tiggande barn vi mött på annat håll.
Malapascua var ett lugnt ställe! Trots att det tydligen är en av de mer turistiga platserna häromkring, pga dykningen, så mötte man fler lokala än turister (kändes det som i alla fall). Vi solade, badade och vandrade runt, Fredrik dök (men hajarna var tydligen rätt bra på att gömma sig för honom trots att han tvingade upp sig i ottan, kl 04.30, två dar i rad. Han såg en dock) och snorklade, jag läste och dagdrömde. Rätt skönt!
Vår första dag på ön vandrade vi bort till en övergiven resort i närheten av vårt boende. Lite apokalyptisk känsla och med en underbar strand intill. Den stod öde efter tyfonen Jolanda som drabbade området år 2013. Tydligen var det den värsta tyfonen på över 100 år och den har satt sina spår, man ser övergivna byggnader och palmer utan toppar lite här och där men de har byggt upp förvånansvärt mycket känns det som med tanke på fattigdomen här. Man får verkligen perspektiv på hur bra man har det när man vandrat och kört runt i byarna! Trots allt verkar folk så glada och tillfreds med livet.
Efter 7 dagar på Malapascua begav vi oss till ön, Bantayan, som kändes, om möjligt, ännu lugnare än vårt föregående stopp. Det är egentligen bara i området kring samhället Santa Fe som det finns turister och verksamhet riktad mot dessa. Tyvärr var det lite grått och regnigt två av dagarna och vi var bara där tre nätter, nästan lite svensk sommar över det.
För att ta sig mellan Malapascua och Bantayan kan man antingen åka båt tillbaka till Maya och sedan landvägen (med buss o.dyl.) till en annan hamnstad för ytterligare en båttur, alternativt kan man hyra en privat båt som kör en direkt. Tar längre tid, är dyrare men smidigare. Vi, eller mest jag, var dock lite fundersam över vädret och eventuella vågor, det var rätt guppigt när vi åkte från Kalanggaman några dagar tidigare i regn, om vi skulle åka den längre båtturen. I slutändan blev det ändå den vilket gick bra, trots att båten var rätt mini-liten och högljudd havet var lugnt, men det regnade som sagt. Öronpropparna och regnskydd till väskan har på senaste tiden känts som de bästa investeringarna vi gjorde före resan!
Det där med om man fokuserar/vänder sig till mig som tjej eller inte är nått som skiljer en del mellan olika ställen här. Vårt första intryck var att det var mindre ojämt fokuserat än på många andra platser. Vi har dock ändrat uppfattning, väl på Bantayan var det nämligen tydligt att det var mer fokus på Fredrik, han fick därför utstå betydligt mer tjat än jag... På Malapascua var mer ganska jämt fördelat vilket skulle kunna ha å göra med mängden, och även typen, av turister.
Mopedkillen kämpade i alla fall på för att vi, eller Fredrik, skulle fixa allt genom honom, vi streta emot lite för han kändes inte direkt pålitlig. När vi, första dagen, frågade om det var möjligt att sova på grannön Virgin Island fick vi nämligen svaret nej men efter att vi sedan hade frågat en annan kille i stan som sa ja så ändrade han sig...
Vi tänkte oss en tur ut till några mindre öar men vi ville sova där och inte stressa runt på så kallad "island-hopping". Att få information om boenden och möjligheter är dock inte det lättaste här, står väldigt lite på nätet, och jag är ändå lite vaksam över att åka på vinst och förlust... Efter mycket om och men samt assistans från tjejen i receptionen, när mopedkillen inte var där var det så mycket enklare att få svar, så fick vi ändå viss koll på vår tilltänkta rutt och efter tre nätter begav oss därför från Bantayan mot okända äventyr!
Over and out!
