Nya äventyr i Vietnam
Då har vi (efter 2,5 vecka) lämnat Kambodja bakom oss och begett oss vidare till Vietnam. Om man ska utvärdera upplevelsen så var det ett trevligt land med väldigt mycket folk och ett gripande, tragisk förflutet som lyser igenom då och då men landet har ändå hämtat sig väldigt bra med tanke på allt. Det är svårt att ta in allt som hänt här och att det faktiskt inte är länge sedan. De platser som vi besökte var visserligen turistiga men på ett lite annat, ändå lugnare och mysigare, sätt än Thailand (inte allt såklart), människorna kändes mer genuint trevliga (de flesta i alla fall) men kaoset i trafik och organiserande var nog några snäpp värre än vi upplevt tidigare. Allt verkar dock oftast lösa sig... jag kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka dit igen!
De sista dagarna på ön Koh Rong Samloem var lugna men vi gav oss ut och utforskade två stränder på andra sidan ön. Jag vågade mig faktiskt på att trotsa både ormfobi och djungel vilket gick över all förväntan (nästan utan panik) och jag såg ingen orm. Det blev på gatan i Ho Chi Minh istället. Jag var lagom munter när en man stod där, poff mitt i folkmassan, med en stor boa över axlarna. I stan ska jag väl ändå vara säker, vi är ju inte i Australien än...
I fredags lämnade vi Kambodjas ö-värld tidigt, båten skulle gå kl. 07.00 så vi åkte såklart ungefär kl. 8... det var äkta svenskt ruskväder, snålblåst och pissregn, men i alla fall varmt. Vi landade i Phnom Penh efter en lätt skakande (men inte totalt galen och fruktansvärd) tur i minibuss. Det skulle enligt tidtabellen ta 4 h, vi fastnade i rusningstrafiken och fick uthärda 6-7...
Efter ytterligare en kväll/natt i Phnom Penh (då vi nog såg mer av stan än under vårt förra besök...) begav vi oss så med buss mot Vietnam. Även det blev en spännande resa, eller inte själva resan egentligen men gränspassagen. Efter några timmar ombord började nämligen personalen samla in passen från folk. Vi hade läst om detta och, trots att det stod att det var lugnt, att det var så de gjorde och att det enbart kunde kosta oss några dollar för att de skötte "jobbet" vid gränsen, så ville vi inte lämna ifrån oss våra utan sköta gränsövergången själva (vilket folk också skrev gick lika så bra, till o med snabbare).
Det borde fungera tyckte vi och nekade (eller egentligen ifrågasatte vi varför och de gick vidare). Allt gick bra fram tills det att bussen stannade en bit från gränsen för en 5-minuters rast, som blev 25, och en kvinna körde iväg med övriga pass för att fixa stämplar i förväg. Hon hade nämligen meddelar oss att om vi skulle fixa allt själva och blev klara efter det att alla hennes passagerares pass var klara så skulle de köra utan oss. Vi hade visserligen läst om även dessa hot men blev ändå tveksamma över hur fanken detta skulle gå nu då. Rejält nervösa stod vi där och Fredrik lyckades slutligen prata med chauffören som meddelade att han skulle hjälpa oss. Vi fick fixa våra utstämplar utan att lämna passen men sen var vi återigen i samma sits, de ville ha våra pass för att fixa nästa stämpel. Vid det laget orkade vi inte streta emot längre, gav ifrån oss dem och väntad under allt större irritation!
Det tog nämligen evigheter innan vi fick tillbaka passen igen och hade vi bara hållit fast vid vårt "Nej!" så hade vi nog tagit oss igenom och fått vår stämpel på halva tiden. Vi trodde dessutom att de skulle tvinga oss att betala för "assistansen" men vi slapp som tur var argumentera mot detta, ingick tydligen i bolagets "service"! Organisationen i sig var värdelös men vi slapp bli blåsta i alla fall så allt vårt googlande om bussbolag och dess pålitlighet gjorde nån nytta i alla fall.
Ho Chi Minh är ett organiserat totalkaos, i de delar vi besökte fanns fler mopeder än jag någonsin sett förr, dock inga tuk-tucks, och det var färre som åkte på trottoaren än i Phnom Penh (för det mesta i alla fall). Jag upplevde att det låg mindre sopor överallt (även om man då och då passerar ett berg eller en passage som luktar ruttet) och det fanns mycket att se. Efter två nätter och besök på både museum om och i tunnlar från Vietnamkriget var vi dock rätt mätta på kaoset och tog nattåget vidare till nästa. Det tog ca 19 h i en kupé tillsammans med en annan backpacker-tjej och en lokal kvinna som inte pratade ett ord engelska men som försökte bjuda oss på bröd. Tack vare en sömntablett, Harry Potter i öronen och lite mer vana än sist så sov jag ganska bra, Fredrik tyckte att det här tåget skakade mer men sov rätt bra han också. Väl framme i Da Nang och ej avskräckta bokade vi även vidare transport senare i veckan med nattåg (ville slippa båda överslafarna då med och då gäller det tydligen att ha lite framförhållning i alla fall). Då jag var fast besluten om att vi inte skulle bli blåsta av nån mer (på ett tag i alla fall), en lite för trevlig gatuförsäljare, försökte tvinga på oss två kokosnötter för samma pris som vi lägger på en måltid ungefär på väg till krigsmuseet (vi gick dock inte på det), och Fredrik tycker om att gå så promenerade vi 3-4 km till vårt hostel. Då vi även promenixade fel ett flertal gånger så blev det totala antalet steg lite 27 000 under gårdagen (1/3 eller nått med packning) men lederna tycks hålla stånd mot värk och tråkigheter.
Over and out!
Just läst om Hoi An i NWT i lördagstidningen. Den var mycket sevärd.